Gotafilm

Kurt Olsson - filmen om mitt liv som mig själv

Den sjunde maj 1945. Menige Olle Olsson gör beredskapstjänst någonstans i Sverige, då han får reda på att det är dags för hustrun Asta att föda. Snabbt tar han en cykel, kör ikapp tåget, cyklar sedan ut från ett militärt fraktplan och tar till slut cykeln med på en snabbgående militärbåt. Vid resans ände når han fram till arbetarkvarteren i göteborgsstadsdelen Majorna, där han gör entré i sin lägenhet med cykeln på axeln. Runt Asta har en mindre folksamling - med bl a Alfhild och Ortrud - bildats för att invänta nedkomsten, men inne i livmodern tvekar Kurt att komma ut, så Olle får beordra honom att födas. Direkt efter födselögonblicket uppenbarar sig Sven Jerring och Radiotjänst i lägenheten för att rapportera om Kurt, som visar sig vara fredstimmans första barn. 1953. Kurt är på sitt åttonde levnadsår. Han är en stöddig men tafatt besserwisser som vill bli ordningsman i klassen. Planerna spolieras dock när några andra skolbarn lämnar honom ensam vid rektorns luftade cykel just när denne dyker upp, och Kurt tas i upptuktelse. Senare i klassen introducerar skolfröken den nya eleven - Arne Nyström från Dalarna - och alla i klassen skrattar när han öppnar munnen. Kurt skrattar emellertid inte, så snart är Kurt och Arne oskiljaktiga vänner. Olle Olsson är nu en ökänd spårvagnskonduktör som i sin iver att ställa saker och ting till rätta ständigt ställer till kaos i stället, och Kurt får många pikar för sin far i skolan. Men storögde Arne tycker, som alltid, att det som Kurt och hans familj gör är otroligt. Kurt bjuder hem Arne och visar honom sina uppfinningsprojekt, bl a familjens praktfulla radio som han monterat ned för att förvandla till en radiosändare. På skolavslutningen framför de båda vännerna, utklädda till fjällskivling respektive murkla, ett sångnummer, varefter de demonstrerar en praktisk uppfinning med vardagsföremål på känt Kurt Olsson-manér. Uppfinningen är en sänglampa som består av ett brinnande ljus i en perforerad papperskon. Det hela slutar med att konen börjar brinna och sätter eld på en stor pappersgirlang i klassrummet. Kaos utbryter och förstärks av Olle Olssons försök att bringa ordning. Det blir i stället Arnes far Einar som rådigt hämtar brandsprutan och släcker elden. 1958. Rymdhunden Lajka cirkulerar kring jorden i Sputnik 2. Kurt är på sitt trettonde år. Frisyren tar form. Rollfördelningen mellan honom och Arne är utstakad: Kurt är den som bestämmer och ständigt häver ur sig oöverlagda påståenden, medan Arne är den försynte följeslagaren som lojalt får komma till undsättning med fakta. Kurt ringer till klasskamraten Gudrun, som han är hemligt förälskad i, och föreslår att de tillsammans ska gå ut för att titta på när Sputnik-farkosten kommer förbi över stjärnhimlen. Hon är dock redan bjuden till Gråberget av pojkvännen Kent, och när Kurt kommer dit tillsammans med Arne finner han dem grovhånglande. Gudruns vän Gun är däremot mycket intresserad av Kurt och tar varje tillfälle i akt att flirta med honom. 1962. Det är bara tio dagar tills Kurt ska ta ut realexamen, då han bestämmer sig för att hoppa av skolan och läsa på Hermods brevkurser i stället. Han stöter ihop med Gun, som bjuder honom på kafé, och där berättar han att det som slutligen fick honom att hoppa av efter alla skolkamraternas trakasserier var när de bytte ut hans gymnastikkläder mot damunderkläder. Gun försöker lite valhänt trösta honom och bjuder hem honom på söndagsmiddag. Hemma vill även Kurts far Olle hoppa av - livet, närmare bestämt. Kurt har nämligen monterat ned även TVn på sitt rum, och Olle är nu hänvisad till att sitta i vardagsrumsfåtöljen och stirra på en bordsantenn. På söndagsmiddagen hos Gun presenteras han för hennes pappa, som också heter Kurt, mamma Märta, lillebror Per, systern Berit och hennes man Bertil, som är ingenjör på Götaverken. Middagen börjar lite stelt men bra. Kurts öppna gylf ändrar dock snabbt på saken, för då han tror sig stoppa in skjortan följer även en bit av bordsduken med. Telefonen ringer. Det är till Kurt. Bägge Kurt reser sig och vår hjälte drar naturligtvis ner det som står på bordet, inklusive mormors fina porslin. Mamma Märta gråter förtvivlat. Pappa Kurt kan inte sluta skratta. Realexamen för alla utom Kurt. Den sistnämnde dyker emellertid upp på avslutningsbalen för att stöta på Gudrun. Hon förefaller måttligt intresserad, och det blir i stället Gun som handgripligen drar upp honom på dansgolvet och senare övertalar honom att de ska förlova sig. När Kurt meddelar sin förlovning till föräldrarna är Asta förtjust men Olle säger, som vanligt, att han ska ta livet av sig. Medan han går iväg för att förverkliga sitt hot, sätter Asta på kaffe så han ska få något varmt i sig då han kommer tillbaka. Före giftermålet ska Kurt och Arne förstås göra militärtjänsten. Snart är de regementets skräck. Då en militärdelegation från Kongo anländer, försöker officerarna bli av med Kurt och Arne genom att skicka ut dem på jägarmarsch, men innan de hinner iväg ut på marschen i sina kamouflagekläder övertalas de av några andra värnpliktiga att ta vakten i stället. Med skarpladdad k-pist bestämmer sig Kurt för att han och Arne minsann ska följa reglerna till punkt och pricka. Sålunda stoppas alla obönhörligen och avvisas under vapenhot även om de är kända anställda på regementet. När delegationen anländer får en av de svenska militärerna i bilkolonnen syn på vilka det är som har vakten och beordrar chauffören att köra över dem för att komma in på regementsområdet. Kurt och Arne kommer dock undan och tar upp jakten på delegationsbilarna medan de skjuter skarpt. Kaos utbryter i sedvanlig ordning och flera av bilarna kraschar inne på området. Kurt och Arne sparkas följaktligen ur armén. 1966. Kurt och Gun gifter sig och flyttar in på Biskopsgården, där även de ständigt närvarande och kommenterande kärringarna Alfhild och Ortrud bor. Kurt arbetar på Götaverken, där han är vaktmästare men gärna utger sig för att vara ingenjör. Arne arbetar på företagets lönekontor. Kurt får snart förflyttning till lagret efter att ha förändrat en av svågern Bertils ritningar till en propeller så att den färdiga produkten ser ut som en hushållsvisp. Hemma fortsätter han sin uppfinnarverksamhet genom att göra läslampor av gamla mjölkpaket och en vagga av en potatislåda och några bilfjädringar. Den 3 september 1967 klockan 05.00. Högertrafikomläggningen träder i kraft. Kurt och Arne är naturligtvis högertrafikomläggningssäkerhetsvakter, och ställer snart till kaos och elände i ett villaområde genom att väcka upp hela grannskapet och tvinga bilägarna att samtidigt flytta sina fordon. Staket körs sönder, bilar krockar, rabatter rivs upp och folk börjar slåss. Det hela kulminerar med att Bertil, som också bor i grannskapet, ser sin chans att döda Kurt och kör över denne flera gånger med sin Volvo Amazon. Polisen är till slut tvungen att rycka ut och förklara undantagstillstånd på gatan medan Kurt förs till sjukhus. Utan större skador passar ändå Kurt på att komma undan arbetet och vila upp sig lite hemma hos hustrun och nyfödda dottern Terese. Men det är tydligt att Gun börjar tröttna på Kurts simulering och passivitet, och när Sveriges Radio i Göteborg ringer och vill ha med Kurt svarar hon nej. I samma ögonblick avbryts filmen av Kurt Olsson som tillsammans med alla medverkande i filmen sitter i en biosalong och tittar på den film de medverkar i. En diskussion om hur filmen bör sluta utbryter mellan åskådarna i salongen och Kurt och Gun på duken. På allmän begäran slutar filmen med en passionerad kyss mellan Kurt och Gun, alltmedan Damorkestern spelar i biosalongen. Nersjunkna i några biografstolar sitter 7-årige Kurt med jämngamle Arne och och håller generat för ögonen. De övriga i publiken applåderar. Finns på Video och DVD << Tillbaka till långfilm


	Produktion Regi: Håkan Wennberg Manus: Lars Brandeby Producent: Waldemar Bergendahl Foto: Folke Johansson Scenograf: Foke Strömbäck Ljud: Lennart Forsen Klippning: Thomas Täng Produktion: Svensk Filmindustri (SF), GötaFilm AB Distribution: SF I rollerna Lasse Brandeby, Ulla Skoog, Hans Wiktorson, Anki Rahlskog, Joel Cederholm och Elenor Svensson